Jag är nervös eller rädd kanske passar mer in på kännslan. Ska till #Ätstörningsmottagningen idag, har varit där för #behandling i ett antal år. Och det känns inte som att jag gör några framsteg längre. 

Det tog lång tid för mig att överhuvudtaget kunna acceptera att jag hade en ätstörning, när de använde ordet sjuk hajade jag till och fick en konstig kännsla av att det inte kunde stämma. Har fortfarande den kännslan, jag känner mig inte som sjuk! Sjuk för mig är att ha t.ex -MS, Cancer, influensa, halsfluss- ja listan kan bli lång-. Men jag hör inte hemma under någon av de kategorierna. 

Det som jag är räddast för just nu är ifall det blir #vägning eller inte, i sånnafall tänker jag sätta mig på tvären. Klarar inte av att de siffrorna just nu, vill inte ge mig själv en chans att trigga igång mer beteenden. Även ifall siffrorna hålls för så ger det mig sådan ångest av att stå på den där metallhögen och veta att någon annan ser hur fet jag är. Och vid hemkomst blir det första jag gör att väga mig själv bara för att se vad de såg, så att jag kan göra något åt det.

Usch, vill inte känna såhär! 

Faller tillbaka på det säkra, trygga och väl använda mönstret igen.

En bit av mig hade hoppats på att jag tagit mig ur träsket av mat fixering och självhat, att jag skapat tillräckligt med utrymme mellan mig och tankarna så att de skulle vara över.

Men jag halkar på den leriga kanten. Får sikten skymd av dimman.

Och inser att jag nu är tillbaka, inte vid start men nära inpå.

Vågar inte väga mig idag, vill, men är rädd för att det ska trigga igång tankarna och få den dumma delen av mig att lägga i en högre växel.

Vill fly undan från mig själv!

Gör vägen fri, här kommer en dåre. En som redan färdats på denna väg alltför länge. Jag är fast instängd med en kopia av mig men som vill ta död på mig, på mitt fett. 

Hade det vart så enkelt att "bara äta mer" så hade jag inte varit här nu.

Har inte valt att ha en #ätstörning.