Kommer att vara riktigt glest med inlägg ett tag framöver. Ska försöka få ordning på lite riktiga saker i livet. Men så snart jag är på fötterna så lägger jag in en liten update. 

Spring spring 

stanna inte,

andas in & ut

håll tempot stå ut!

Du kan mer

öka takten när ingen ser.

Gömmer mig från världen idag, skulle egentligen vilja gömma mig från mig själv med men det är omöjligt... iallafall under resterande tid som jag är fast här.

Bör kanske tilläggas att jag är tacksam och glad över att jag fick bo här under renoveringen, men trivs så mycket bättre att bo själv- jag är för gammal att bo hos en av mina föräldrar, vill återgå till mitt egna liv och lägenhet.

Jag påminns om varför jag tveka,

varför jag sakta bröts ned till stoft & små bitar.

Det är annorlunda nu, 

ny miljö, nya människor, ny fasad.

Men fortfarande är det jag,

mig felet ligger hoss.

Vacklar vill fly,

springa härifrån ha mitt eget liv igen.

Glömma bort,

gömma mig bakom egna väggar och ett lås där bara min nyckel passar.

Vill träna bort känslan,

av att vara otillräcklig och fel.

Svälta det feta monstret i spegeln,

försäkra mig om att jag aldrig hamnar där h*n befinner sig.

Ibland tror jag att jag hatar dig,

sedan kommer jag ihåg att jag hatar mig själv mera,

och att du antagligen bara är en spegel.

Ytan reflekterar mig ute från och in,

en spegelbild av en egoistisk, okänslig, dum figur.

Någon som inte kan förändras, 

inte i dina ögon, inte i mina...

Ligger i min säng och gråter, bara att skriva det känns fel. Jag visar sällan mina känslor för andra, inte ens min familj eller vänner. Glädje och skratt är en sak det är positivt och är något jag vill kunna dela med mig av, med de övriga döljs och stuvas undan för allmänheten att skåda.

Det kom över mig att jag verkligen är på djupt vatten, att jag är nästintill bered att gå hur långt som helst den här gången för att få bort allt fett från min kropp. Vill bara bli lättare och smal igen, då kommer det kännas enklare att stå ut med allt det övriga också.

Var på ett möte idag med en psykolog för första gången, som vanligt låser det sig totalt när jag ska prata med andra om mina "problem". Dagens samtalsämne var tungt och allvarligt, så hela mötes grejen känndes bara jobbig. Ville springa därifrån men självklart hade det inte lett någonstans.

Vi prata om inläggning, det har vart på tal tidigare men idag känndes det plötsligt så verkligt. Jag vill inte, tror inte på att vara i en sjukhusmiljö kan hjälpa mig något, utan ev. bara trigga min ätstörning ännu mer. 

Är trött i hvuvdet och illamående, åt en frukt som lunch -skulle inte gjort det- ikväll är det träning, jag vill träna men inte träna med andra!? det låter bara konstigt. Men idag känns en löprunda eller en cykeltur mer lockande än kampsportsträning.