Mötet på ÄS-mottagningen gick inget vidare. Som alla gånger tidigare dyker klumpen i halsen upp. Den hindrar mig från att säga vad jag vill & gör så att tankarna blir desto högre.

Är så trött, vill ha ett #liv igen, ett riktigt liv. Som inte kretsar kring #mat, #kalorier och #vikt. Beroende på vikt... Jag kom undan vägningen den här gången.

Vi skulle ta det nästa gång istället, nästa gång om två veckor. En del av mig jubblar, så mycket tid till att #träna och #fasta! Den andra delen är osäker på om det är en så bra idé, vart erbjuden tidigare tider, men kunde inte tacka ja, fick inte tacka ja, inte för den dumma delen av mig.

Nu sitter jag här, min kvällsmat är bredvid mig och det tar emot. Det är för gud skull bara vanliga ärtor!!! Varför ska det  vara så svårt?

Jag är nervös eller rädd kanske passar mer in på kännslan. Ska till #Ätstörningsmottagningen idag, har varit där för #behandling i ett antal år. Och det känns inte som att jag gör några framsteg längre. 

Det tog lång tid för mig att överhuvudtaget kunna acceptera att jag hade en ätstörning, när de använde ordet sjuk hajade jag till och fick en konstig kännsla av att det inte kunde stämma. Har fortfarande den kännslan, jag känner mig inte som sjuk! Sjuk för mig är att ha t.ex -MS, Cancer, influensa, halsfluss- ja listan kan bli lång-. Men jag hör inte hemma under någon av de kategorierna. 

Det som jag är räddast för just nu är ifall det blir #vägning eller inte, i sånnafall tänker jag sätta mig på tvären. Klarar inte av att de siffrorna just nu, vill inte ge mig själv en chans att trigga igång mer beteenden. Även ifall siffrorna hålls för så ger det mig sådan ångest av att stå på den där metallhögen och veta att någon annan ser hur fet jag är. Och vid hemkomst blir det första jag gör att väga mig själv bara för att se vad de såg, så att jag kan göra något åt det.

Usch, vill inte känna såhär!