fryser och är trött. Väntar på att mörkret ska lägga sig och jag kan gå ut och springa.

Imrgon tänkte jag försöka lägga in lite #bilder.

Så nu är #sommaren påväg mot sitt slut, hösten närmar sig och därmed skola för min del. Jag har längtat efter att starta plugga igen, få en rutin, ha något vettigt att göra och fördriva all tid. Träningen sätter igång redan på söndag och min tanke är att skaffa #gymkort på F&S för att kompa den andra träningen och få bra resultat kroppsmäsigt.

Sov länge idag, har normalt svårt för att sova överhuvudtaget, men min kropp är trött. Antar att den tar ut sina missade timmar efter i våras. Timmarna jag sov då var nästan obefintliga jämnfört med de jag var vakna. 

Nu ska jag släpa mig in i köket, göra en sallad till kvällsmat tror jag... Är inte sugen men tänkte ut och #springa senare ikväll och jag vet med mig att ska jag ta mig runt utan att se ut som en #zombie är det bäst att ladda upp med något. 

En del av mig högprotesterar, bryr mig inte, ska klara äta den och hålla det nere. Inga enkla utvägar!

Mötet på ÄS-mottagningen gick inget vidare. Som alla gånger tidigare dyker klumpen i halsen upp. Den hindrar mig från att säga vad jag vill & gör så att tankarna blir desto högre.

Är så trött, vill ha ett #liv igen, ett riktigt liv. Som inte kretsar kring #mat, #kalorier och #vikt. Beroende på vikt... Jag kom undan vägningen den här gången.

Vi skulle ta det nästa gång istället, nästa gång om två veckor. En del av mig jubblar, så mycket tid till att #träna och #fasta! Den andra delen är osäker på om det är en så bra idé, vart erbjuden tidigare tider, men kunde inte tacka ja, fick inte tacka ja, inte för den dumma delen av mig.

Nu sitter jag här, min kvällsmat är bredvid mig och det tar emot. Det är för gud skull bara vanliga ärtor!!! Varför ska det  vara så svårt?

Jag är nervös eller rädd kanske passar mer in på kännslan. Ska till #Ätstörningsmottagningen idag, har varit där för #behandling i ett antal år. Och det känns inte som att jag gör några framsteg längre. 

Det tog lång tid för mig att överhuvudtaget kunna acceptera att jag hade en ätstörning, när de använde ordet sjuk hajade jag till och fick en konstig kännsla av att det inte kunde stämma. Har fortfarande den kännslan, jag känner mig inte som sjuk! Sjuk för mig är att ha t.ex -MS, Cancer, influensa, halsfluss- ja listan kan bli lång-. Men jag hör inte hemma under någon av de kategorierna. 

Det som jag är räddast för just nu är ifall det blir #vägning eller inte, i sånnafall tänker jag sätta mig på tvären. Klarar inte av att de siffrorna just nu, vill inte ge mig själv en chans att trigga igång mer beteenden. Även ifall siffrorna hålls för så ger det mig sådan ångest av att stå på den där metallhögen och veta att någon annan ser hur fet jag är. Och vid hemkomst blir det första jag gör att väga mig själv bara för att se vad de såg, så att jag kan göra något åt det.

Usch, vill inte känna såhär! 

Faller tillbaka på det säkra, trygga och väl använda mönstret igen.

En bit av mig hade hoppats på att jag tagit mig ur träsket av mat fixering och självhat, att jag skapat tillräckligt med utrymme mellan mig och tankarna så att de skulle vara över.

Men jag halkar på den leriga kanten. Får sikten skymd av dimman.

Och inser att jag nu är tillbaka, inte vid start men nära inpå.

Vågar inte väga mig idag, vill, men är rädd för att det ska trigga igång tankarna och få den dumma delen av mig att lägga i en högre växel.

Vill fly undan från mig själv!

Gör vägen fri, här kommer en dåre. En som redan färdats på denna väg alltför länge. Jag är fast instängd med en kopia av mig men som vill ta död på mig, på mitt fett. 

Hade det vart så enkelt att "bara äta mer" så hade jag inte varit här nu.

Har inte valt att ha en #ätstörning.

Efter att ha trasat sönder mina fotleder för några veckor sedan, dragit på mig en rejäl förkylning efter Vårruset samt tappat suget. Så är jag nu igång med löpningen igen :)

Idag har det hittills bara blivit en minimal rund som jag tänkt köra en gång till nu ikväll, tar ca 10-15 min att ta sig runt den, men det är en bra sprint träning.

Utöver det har jag börjat om med mina dagliga styrkeövningar och bestämt mig för att lägga om tränings schemat så att det varierar sig mer beroende på dag och vecka. Känner mig motiverad och glad, att äntligen efter mycket om och men tagit ett par steg i rätt riktning.

Den här gången ska jag ta en mjukare start och låta mina muskler hinna med att anpassa sig.

/IE

Får visst äta upp mina ord från igår angående regn, idag kom det, tusen gånger större oväder än vad jag då hoppats på. Det har hållit på större delen av dagen och jag tänker... Yes!! Ur härligt, man kan simma på gräsmattan snart om man vill. ;) 

När jag var i stan, genom blöt av mitt promenerande i ösregn -lite mer än allmänt glad över att vara plask våt från skor till långärmade tröjan- så inser jag samtidigt hur sammanbitna de flesta ser ut.

Till och med dem som satt ihopkurade inuti bilarna! med värmen påslagen så att deras rutor immade igen.

Hade de en dålig dag? 

Har deras källare fyllts med vatten på grund av det ständiga skyfallet?

Kanske blåste brevlåde locket upp imorse, efter att morgontidningen levererats och det slutade med en papé maché sörja??

Hur som helst kunde jag inte hålla tillbaka små fnissandet när jag gick ned till en busskur några hållplatser längre ned än min ursprungliga målpunkt. 

Det var bara komiskt på något sätt att jag igår önska mig regn och humöret var på havlstång, medans idag öser det ned och jag stormtrivs. 

Kännslan av att ha vattendropparna rinnandes nedför ansiktet, inse att skorna "splashar" när jag tar ett steg och tröjan är urdrag bar så att det rinner om den.

Då är man blöt, då är jag nöjd, det kallas regn och jag kan inte bli blötare! X)

Som av automatik styr mina fötter mot de större, djupare vattenpussarna och jag plöjer rakt igenom. Människor med paraflaxer passerar och vissa skakar huvudet åt mig, men inget illa menat finns i deras ansiktsuttryck. Kanske vill även de egentligen hoppa i varenda vattenpöl som de passerar?

Jag var dränkt, utan en torrfläck vad hade jag då att förlora genom att stå kvar mitt i regnet istället för att gå in och trängas i den överfulla busskuren med de övriga väntande? 

Där stod jag, en kvinna log och jag besvarade glatt hennes vänlighet genom att le ännu större tillbaka.

Hon frågade mig om jag gillade regnet? Jag nickade och svarade att det är som en stor dusch. Därefter vart det tyst igen utöver regnets slag mot asfalten och bilarna som brummade förbi, med imma på rutorna och sammanbitna eller  ev. bara koncentrerade förare bakom ratten.

Vi kan inte påverka vädret, så det finns ingen anledning att irretera sig på det egentligen. Idag tog jag det med en axelryckning omän att jag önskade annat igår. Men idag var det regn, mycket regn. Och jag valde fel klädsel, helt fel. Oj!

Fördelen var att när jag redan blivit genomsur kunde jag gå vidare utan att behöva tänka på att hålla skorna torra. // IE.