Jag påminns om varför jag tveka,

varför jag sakta bröts ned till stoft & små bitar.

Det är annorlunda nu, 

ny miljö, nya människor, ny fasad.

Men fortfarande är det jag,

mig felet ligger hoss.

Vacklar vill fly,

springa härifrån ha mitt eget liv igen.

Glömma bort,

gömma mig bakom egna väggar och ett lås där bara min nyckel passar.

Vill träna bort känslan,

av att vara otillräcklig och fel.

Svälta det feta monstret i spegeln,

försäkra mig om att jag aldrig hamnar där h*n befinner sig.

Ibland tror jag att jag hatar dig,

sedan kommer jag ihåg att jag hatar mig själv mera,

och att du antagligen bara är en spegel.

Ytan reflekterar mig ute från och in,

en spegelbild av en egoistisk, okänslig, dum figur.

Någon som inte kan förändras, 

inte i dina ögon, inte i mina...