Förlåt!

Vet att jag inte har skrivit några uppdateringar på senaste tiden och inte heller har jag lagt upp några bilder på hur hemsk jag ser ut just nu... Det är så mycket fett som måste bort och jag skäms att jag låtit mig själv komma upp till den vikt jag är på nu. Den ska ned och jag jobbar för det, hårdare än på mycket länge. 

#Gymkort är inköpt iallafall, i förra veckan :) Det känns toppen, har redan använt det mycket flitigt och mer kommer det bli den kommande veckan.

Och skolan. Vad ska jag säga? jag älskar skolan, tycker om att lära mig nya saker och anser det viktigt att vara allmänbildad eller åtminstone jobba för att bli det. Men det går #tufft just nu & har svårt att hänga med på lektionerna, turligt nog har jag redan #betyg i två av kurserna, betyg som inte behövs läsas upp. Utan läser det enbart för att det är bra repititon och rolliga ämnen. Det är ett #tidsfördriv för att försöka hålla mitt huvud focuserat på något annat än mat, träning och vikt. Samt att ge mig lite mer tid till att fundera över vad jag vill med mitt liv.

Att plugga med huvud och kropp som ständigt är trötta, det är ingen höjdare. Men bara jag går ned lite mer i vikt så kommer det bli enklare. Då slipper mina ben släpa omkring på en lika tung fettklump som den gör nu, förstår att kroppen blir trött.

Jag #kämpar på, åt vilket håll vet jag inte riktigt, är kluven.

Ska försöka updatera bättre igen.. 

Det blir ofta krig i mitt huvud. Ätstörningen säger en sak medans den friska delen av mig hävdar en annan.

Vanligt är att jag blir undantryck och ätstörningen vinner och får sin vilja igenom. Idag när jag joggade milen insåg jag hur ofta det blir kaos inom mig, över saker som borde komma/ vara naturliga.

Du är fet, ska du verkligen äta det där? /Jag kan visst äta det här, min kropp behöver det..

Spring fortare så bränner du mer kalorier/ Mina ben orka inte, känns som att jag kommer svimma.

Hur patetisk kan du bli? Se på dig själv!! Vill du verkligen se ut sådär?/ Det här är jag...

Äter du det där blir du tjockare, ät det här... NEJ ät inget! / Jag lyssnar inte!

Du är inte värd mat, du är inte värd någonting. / Kanske inte...

För att vara helt ärlig har jag kommit till en punkt där det bara finns två vägar, har varit i det här förlänge.

"Tillfriskna"eller Ge upp!      Hjälp!!

På samma sätt har ätstörningen gett mig sitt ultimatum.

Bli SMAL eller Dö!       Jag orkar inte, hjälp...

Vaknade med lätt träningsvärk(?) i kroppen efter ett par dagars träning. Det var trögt att komma ur sängen alls och hade så gärna spenderat resten av dagen där. Men har bestämt mig för att jag verkligen måste ta tag i mig själv och försöka göra saker så att huvud och kropp kommer igång nu innan skolstart på måndag.

Var och handlade lite "safe food" idag plus tänkte utmana mig själv med att pröva börja äta lite rågknäcke. Det fick bli just detta pga jag inte äter några andra sädesslag alls längre, drog bort det för ett par månader sedan helt ur min mathållning. Ska dock inte säga att det inte har existerat svaga dagar då en smörgås har förbrukats trots hur kcal tätt det är för ren luft. Usch hatar de dagarna och det är därför jag bestämt mig för att dra bort vete m.m helt. Äter jag inget av det så lockas jag inte av att trycka i mig för mycket av det. Största räddslan är att äta något och verkligen tappa kontrollen.

Så Råg knäcke test senare idag då... Är nervös och inte helt övertygad om att jag ens borde testa. Men det blir att bita ihop och bara göra det! Fick en rejäl skrämmsel chock nu när jag kom hem och kolla på det lilla paketets innehållsförteckning. 160 kcal per skiva, läste jag först!!! Var på god väg att slänga den i soppan, när jag insåg att jag läst på "kj" tätheten. Bredvid inom parantestecken står det 40kcal... Lättnad? Ja absolut! övertygad? inte ett dugg. 

Here We go... 

-Du har alltid udda strumpor på dig!

-Nä! inte alltid...

-Varje gång du är här har du det, tvättar du för sällan eller? ;)

-What? Absolut inte, tvärt om! Borde undvika tvättmaskinen, han snor mina strumpor.

Så vart tar alla strumpor vägen? Man tvättar och är bombsäker på att det finns lika par när man slänger in dem i maskinen. Men när tvätten sedan ska ut ur den och hängs upp är en av dem borta... Det är något mystiskt med det där! Strumporna kan bara inte sluta att existera för att man lagt in dem i tvättmaskinen. 

Kanske finns det ett hemligt fack någonstans, som ingen vet om, inte ens tillverkarna. Ett fack som fungerar ungefär som tvättpoletter! För när jag tillbringa några veckor i Skottland matade vi alltid tvättmaskinen med poletterna först innan tvätten kunde slängas in. Då vart maskinen nöjd, lät oss öppna luckan och dumpa vår tvätt. Inga strumpor förlorade där inte!! 

Sen kommer man hem, här förväntar jag mig bara att maskinen ska göra sitt jobb, han får inte ens betalt. Tycker att han kan vara nöjd med allt pulver som körs ned i systemet, det luktar gott och ger han en förträfflig andedräkt som sedan "smittar" av sig på våra kläder när han dreglar på dem och gurglar vatten.

Men strumporna får vi inte behålla, i allafall inte jämna par. Vad är grejen?

Ska vi börja betala maskinen för att han ska sluta svälja en strumpa då och då, hör det inte till den grundläggande uppfostringen att låta andras grejor vara i fred...

Eller! Så finns det ett utrymme, ett intet, limbo, en himmel... ja vad man än vill kalla det för. Ett utrymme där alla bortappade saker hamnar i slutändan. Där finns säkert högar med strumpor, julkort, hårsnoddar och femtio öringar. Är det dit jag kommer när jag dör? Till utrymmet för borttappade saker, sådant som glömts bort.

/IE

Får visst äta upp mina ord från igår angående regn, idag kom det, tusen gånger större oväder än vad jag då hoppats på. Det har hållit på större delen av dagen och jag tänker... Yes!! Ur härligt, man kan simma på gräsmattan snart om man vill. ;) 

När jag var i stan, genom blöt av mitt promenerande i ösregn -lite mer än allmänt glad över att vara plask våt från skor till långärmade tröjan- så inser jag samtidigt hur sammanbitna de flesta ser ut.

Till och med dem som satt ihopkurade inuti bilarna! med värmen påslagen så att deras rutor immade igen.

Hade de en dålig dag? 

Har deras källare fyllts med vatten på grund av det ständiga skyfallet?

Kanske blåste brevlåde locket upp imorse, efter att morgontidningen levererats och det slutade med en papé maché sörja??

Hur som helst kunde jag inte hålla tillbaka små fnissandet när jag gick ned till en busskur några hållplatser längre ned än min ursprungliga målpunkt. 

Det var bara komiskt på något sätt att jag igår önska mig regn och humöret var på havlstång, medans idag öser det ned och jag stormtrivs. 

Kännslan av att ha vattendropparna rinnandes nedför ansiktet, inse att skorna "splashar" när jag tar ett steg och tröjan är urdrag bar så att det rinner om den.

Då är man blöt, då är jag nöjd, det kallas regn och jag kan inte bli blötare! X)

Som av automatik styr mina fötter mot de större, djupare vattenpussarna och jag plöjer rakt igenom. Människor med paraflaxer passerar och vissa skakar huvudet åt mig, men inget illa menat finns i deras ansiktsuttryck. Kanske vill även de egentligen hoppa i varenda vattenpöl som de passerar?

Jag var dränkt, utan en torrfläck vad hade jag då att förlora genom att stå kvar mitt i regnet istället för att gå in och trängas i den överfulla busskuren med de övriga väntande? 

Där stod jag, en kvinna log och jag besvarade glatt hennes vänlighet genom att le ännu större tillbaka.

Hon frågade mig om jag gillade regnet? Jag nickade och svarade att det är som en stor dusch. Därefter vart det tyst igen utöver regnets slag mot asfalten och bilarna som brummade förbi, med imma på rutorna och sammanbitna eller  ev. bara koncentrerade förare bakom ratten.

Vi kan inte påverka vädret, så det finns ingen anledning att irretera sig på det egentligen. Idag tog jag det med en axelryckning omän att jag önskade annat igår. Men idag var det regn, mycket regn. Och jag valde fel klädsel, helt fel. Oj!

Fördelen var att när jag redan blivit genomsur kunde jag gå vidare utan att behöva tänka på att hålla skorna torra. // IE.