fryser och är trött. Väntar på att mörkret ska lägga sig och jag kan gå ut och springa.

Imrgon tänkte jag försöka lägga in lite #bilder.

Så nu är #sommaren påväg mot sitt slut, hösten närmar sig och därmed skola för min del. Jag har längtat efter att starta plugga igen, få en rutin, ha något vettigt att göra och fördriva all tid. Träningen sätter igång redan på söndag och min tanke är att skaffa #gymkort på F&S för att kompa den andra träningen och få bra resultat kroppsmäsigt.

Sov länge idag, har normalt svårt för att sova överhuvudtaget, men min kropp är trött. Antar att den tar ut sina missade timmar efter i våras. Timmarna jag sov då var nästan obefintliga jämnfört med de jag var vakna. 

Nu ska jag släpa mig in i köket, göra en sallad till kvällsmat tror jag... Är inte sugen men tänkte ut och #springa senare ikväll och jag vet med mig att ska jag ta mig runt utan att se ut som en #zombie är det bäst att ladda upp med något. 

En del av mig högprotesterar, bryr mig inte, ska klara äta den och hålla det nere. Inga enkla utvägar!

Mötet på ÄS-mottagningen gick inget vidare. Som alla gånger tidigare dyker klumpen i halsen upp. Den hindrar mig från att säga vad jag vill & gör så att tankarna blir desto högre.

Är så trött, vill ha ett #liv igen, ett riktigt liv. Som inte kretsar kring #mat, #kalorier och #vikt. Beroende på vikt... Jag kom undan vägningen den här gången.

Vi skulle ta det nästa gång istället, nästa gång om två veckor. En del av mig jubblar, så mycket tid till att #träna och #fasta! Den andra delen är osäker på om det är en så bra idé, vart erbjuden tidigare tider, men kunde inte tacka ja, fick inte tacka ja, inte för den dumma delen av mig.

Nu sitter jag här, min kvällsmat är bredvid mig och det tar emot. Det är för gud skull bara vanliga ärtor!!! Varför ska det  vara så svårt?

Jag är nervös eller rädd kanske passar mer in på kännslan. Ska till #Ätstörningsmottagningen idag, har varit där för #behandling i ett antal år. Och det känns inte som att jag gör några framsteg längre. 

Det tog lång tid för mig att överhuvudtaget kunna acceptera att jag hade en ätstörning, när de använde ordet sjuk hajade jag till och fick en konstig kännsla av att det inte kunde stämma. Har fortfarande den kännslan, jag känner mig inte som sjuk! Sjuk för mig är att ha t.ex -MS, Cancer, influensa, halsfluss- ja listan kan bli lång-. Men jag hör inte hemma under någon av de kategorierna. 

Det som jag är räddast för just nu är ifall det blir #vägning eller inte, i sånnafall tänker jag sätta mig på tvären. Klarar inte av att de siffrorna just nu, vill inte ge mig själv en chans att trigga igång mer beteenden. Även ifall siffrorna hålls för så ger det mig sådan ångest av att stå på den där metallhögen och veta att någon annan ser hur fet jag är. Och vid hemkomst blir det första jag gör att väga mig själv bara för att se vad de såg, så att jag kan göra något åt det.

Usch, vill inte känna såhär! 

Faller tillbaka på det säkra, trygga och väl använda mönstret igen.

En bit av mig hade hoppats på att jag tagit mig ur träsket av mat fixering och självhat, att jag skapat tillräckligt med utrymme mellan mig och tankarna så att de skulle vara över.

Men jag halkar på den leriga kanten. Får sikten skymd av dimman.

Och inser att jag nu är tillbaka, inte vid start men nära inpå.

Vågar inte väga mig idag, vill, men är rädd för att det ska trigga igång tankarna och få den dumma delen av mig att lägga i en högre växel.

Vill fly undan från mig själv!

Gör vägen fri, här kommer en dåre. En som redan färdats på denna väg alltför länge. Jag är fast instängd med en kopia av mig men som vill ta död på mig, på mitt fett. 

Hade det vart så enkelt att "bara äta mer" så hade jag inte varit här nu.

Har inte valt att ha en #ätstörning.

-Du har alltid udda strumpor på dig!

-Nä! inte alltid...

-Varje gång du är här har du det, tvättar du för sällan eller? ;)

-What? Absolut inte, tvärt om! Borde undvika tvättmaskinen, han snor mina strumpor.

Så vart tar alla strumpor vägen? Man tvättar och är bombsäker på att det finns lika par när man slänger in dem i maskinen. Men när tvätten sedan ska ut ur den och hängs upp är en av dem borta... Det är något mystiskt med det där! Strumporna kan bara inte sluta att existera för att man lagt in dem i tvättmaskinen. 

Kanske finns det ett hemligt fack någonstans, som ingen vet om, inte ens tillverkarna. Ett fack som fungerar ungefär som tvättpoletter! För när jag tillbringa några veckor i Skottland matade vi alltid tvättmaskinen med poletterna först innan tvätten kunde slängas in. Då vart maskinen nöjd, lät oss öppna luckan och dumpa vår tvätt. Inga strumpor förlorade där inte!! 

Sen kommer man hem, här förväntar jag mig bara att maskinen ska göra sitt jobb, han får inte ens betalt. Tycker att han kan vara nöjd med allt pulver som körs ned i systemet, det luktar gott och ger han en förträfflig andedräkt som sedan "smittar" av sig på våra kläder när han dreglar på dem och gurglar vatten.

Men strumporna får vi inte behålla, i allafall inte jämna par. Vad är grejen?

Ska vi börja betala maskinen för att han ska sluta svälja en strumpa då och då, hör det inte till den grundläggande uppfostringen att låta andras grejor vara i fred...

Eller! Så finns det ett utrymme, ett intet, limbo, en himmel... ja vad man än vill kalla det för. Ett utrymme där alla bortappade saker hamnar i slutändan. Där finns säkert högar med strumpor, julkort, hårsnoddar och femtio öringar. Är det dit jag kommer när jag dör? Till utrymmet för borttappade saker, sådant som glömts bort.

/IE

Så jag beställde ett par ankelvikter för att öka på lite vikt när jag tränar främst löpning.

Ha! säger jag bara, optimistiskt tänkande är inte alltid en fördel. För fyra kilo tyngre sitter jag här med vikterna på, tanken var att kvällens träning skulle bestå av en sprint/intervall runda med dem på...

Nja det kommer inte funka, det lovar jag! X) Hade man lite mer muskler från början på sina ben så absolut går det nog, men i mitt fall, skulle det se ut som att jag sprang med lera upp till magen.

Omvärdering, inga löprundor med dem på förens att jag kan gå utan att behöva tänka på att de sitter på. Därifrån kan jag träna vidare. Men små steg i taget, nu kör vi! :D

En kvälls promenix på G.

// IE

Efter att ha trasat sönder mina fotleder för några veckor sedan, dragit på mig en rejäl förkylning efter Vårruset samt tappat suget. Så är jag nu igång med löpningen igen :)

Idag har det hittills bara blivit en minimal rund som jag tänkt köra en gång till nu ikväll, tar ca 10-15 min att ta sig runt den, men det är en bra sprint träning.

Utöver det har jag börjat om med mina dagliga styrkeövningar och bestämt mig för att lägga om tränings schemat så att det varierar sig mer beroende på dag och vecka. Känner mig motiverad och glad, att äntligen efter mycket om och men tagit ett par steg i rätt riktning.

Den här gången ska jag ta en mjukare start och låta mina muskler hinna med att anpassa sig.

/IE